(This Novel is in Swedish)

Det här är en novell jag skrev ett tag tillbaka som en svenska uppsats, men jag är väldigt stolt över den så tänkte att andra har glädje utav den. Jag brukar inte skriva noveller på svenska eftersom jag drar mig till att vilja använda engelska uttryck, så om fraser eller meningar känns fel så är det förmodligen för jag har tänkt mig dem på engelska och sedan översatt dem, men det skall inte vara något större problem. Kommentarer fungerar inte på den här sidan, tyvärr.

———————-

En Illusion utav Verkligheten

Vi bär alla på en mask, en mask av lögner, förakt och svek. Vi använder denna mask för att ibland dölja vårt riktiga jag. Många av oss använder den i vardagen för att skapa en illusion av motsatsen till vad vi tycker och tänker. Oftast har vi en bra anledning för att göra detta. Men denna mask är tung. Om den bärs för mycket så förstör den till slut det vi kallar personlighet. Detta händer när våra liv är så insvepta i lögner och svek att vi inte längre kan ta av masken. Masken blir då vårt ansikte.

John vaknade upp med ett ryck. Han stönade av smärta och satte handen mot pannan. Någon hade kastat något hårt mot hans huvud. Han tog upp väckarklockan som låg och ringde på golvet och stängde av den. ”Vad är det för vits med att ha en väckarklocka om du inte vaknar när den ringer?” sa en röst från köket. ”Var du tvungen att kasta den i huvudet på mig för det?!” skrek John till svar. Han var trött och irriterad. Inte riktigt det trevligaste sättet att börja dagen på. Han gick ut till köket och sade god morgon till sin mor. Hon stod och lagade frukost i morgonrocken. ”Din frukost ligger i påsen på bordet, kaffet står i termosen” sa hon styvt. John lunkade över till termosen och halsade några klunkar kaffe. Han kliade sig lätt i sin morgonfrisyr och frågade ”varför har du packat ner min frukost? Får jag inte äta den nu?”. Hon skrattade lätt och sa ”Du har inte kollat på klockan än, har du?”

Fem minuter senare kom John utrusande från huset. Han var slarvigt klädd i vardagskostym och en blårandig slips som hängde lite snett. Hans hår var fortfarande rufsigt och ovårdat. Han sprang klumpigt fram till bilen och började fibbla med låset medan han fortfarande höll kaffetermosen, påsen med frukosten och sin portfölj i famnen. När han fick upp dörren så kastade han in det han höll i famnen klumpigt på passagerarsätet. Han rusade tillbaka till huset igen och plockade på sig en kam, sin deodorant, tandborste och tandkräm. Han rusade ut ur huset igen mot bilen och i farten vände han sig hastigt om och skrek ”Hej då Mamma! Tack för frukosten! Jag ringer sen!”. Han fick ett mummel till svar från huset och tog för givet att det var något i form med ”ha en bra dag”. Han hoppade in i bilen och körde snabbt iväg. Halvvägs till jobbet fastnade han som förväntat i en trafikstockning. Han passade på att utnyttja tiden med att kamma till håret, rätta till slipsen, borsta tänderna och sätta på sig deodoranten. Han satt där och småsov i den trögt flytande trafiken och hans tankar flög snabbt iväg. Hans liv var eländigt just nu tyckte han. Så fort han tänkte på sitt liv så tänkte han på färgen grå. Allt han gjorde och allt han hade att se fram emot var vardagligt, tråkigt och grått. Han hade berättat detta för den psykiatriker han för tillfället träffade och hade blivit uppmanad att försöka ”piffa” till det lite. Han hade blivit tillsagd att tänka ut sätt att förvandla tråkiga och grå aktiviteter till spännande och uppmuntrande aktiviteter. På det sättet skulle han istället ha något han kunde se fram emot. Problemet var bara att han inte visste hur. Hur han än försökte så fyllde de gråa och tråkiga aktiviteterna honom med en känsla av dysterhet. Enligt hans psykiatriker så skulle det vara en lätt uppgift eftersom han var en sådan begåvad problem lösare. Jo visst, tänkte han surt. Om det bara vore för att han var så bra på problemlösning så skulle han inte sitta fast med ett så deprimerande jobb som programmerare.

Han körde upp på parkeringen utanför sitt jobb och parkerade bilen på sin vanliga plats. Han klev ur och gick raskt mot ingången. Det var en stor och hög byggnad han jobbade i. Den hade fått smeknamnet ”Svarta Bulten” för att den på långt håll så såg ut som en stor, svart, glänsande järnbult som någon jätte hade kört ner i marken. Vid ingången stötte han på sin kollega Bill som passade på att ta en rökpaus. Bill log ett syrligt leende mot John när han närmade sig ingången med raska steg. ”God morgon John. Du passade på att ta sovmorgon idag ser jag” sa Bill med ett hånflin. John svarade inte. Han bara glodde Bill rakt in i ögonen, något som tycktes få Bill smil att bli ännu större. Bill älskade att irritera och förarga andra – speciellt till hans egen fördel. De gick båda in i byggnaden och kom in i en trevlig upplyst reception och entré. På väggen bakom receptionen stod det med stora silverbokstäver ”Nexus Corp.” och under företagets namn dess slogan ”Framtiden förs fram av tekniken, vi för fram tekniken”. John gick fram till en av hissarna med Bill hack i hälarna. Han tog fram ett ID-kort från fickan och drog det genom en av kortläsarna vid hiss dörrarna. Dörrarna öppnades och de gick in i hissen. Samtidigt önskades de välkomna av en mjuk kvinnoröst. ”Fred är inte så glad idag. Faktum är att han är grymt förbannad. På dig tror jag faktiskt.” sa Bill med en tunn röst. John kunde höra att han njöt av varje ord. ”Han bad mig faktiskt personligen att se till att du fick träffa honom.” sa Bill till slut. Han nästan viskade. John hörde att Bill kämpade för att inte börja skratta, i triumf eller i ren skadeglädje, förmodligen båda.

John klev in på Freds kontor. Det var ett stort och luftigt kontor med en fin utsikt över staden. Fred satt vid sitt skrivbord med ryggen åt dörren och betraktade utsikten, han vände sig om när han hörde John. Han satt stilla i sin läder kontorsstol och betraktade John noggrant. Han gjorde en lätt rörelse med handen som uppmanade John att sätta sig, vilket John nonchalerade. John kände inte för att sitta och brydde sig inte så mycket om vad Fred tyckte om honom. ”Jag ser att du inte har några planer för lite småprat så jag går direkt till saken…” sa Fred med en lugn och sansad röst. ”Du har fått sparken. Dina saker är redan packade och finns att hämta i receptionen.” John gapade helt chockad åt Fred. Han hade förväntat sig mycket, men inte detta. Han stod ett tag och stirrade ut genom fönstret bakom Fred tills större delen av chocken hade lagt sig, då började han skratta. Det växte fram i honom, först några lätta skrockar tills han stod och gap skrattade Fred rakt i ansiktet. Han lämnade kontoret fortfarande gap skrattande och Fred kunde höra hur Johns skratt sakta dog ut när han gick nedför korridoren. Arbetande kollegor vände på huvudet och stirrade på John när han kom gående och skrattade högt. Några stirrade i chock och förundran över vad som hänt med John, för skrattet verkade inte normalt. Andra började också skratta åt den helt absurda syn de såg. John visste själv inte vad som hände, han kunde bara inte sluta skratta. Det var något med skrattet som retade honom, det lät inte normalt. Nästan som om han var galen eller hade en ”skruv lös”. Ordet ekade runt i huvudet på honom, ”skruv lös, skruv lös, skruv lös”. Det fick honom att skratta ännu häftigare. Om det inte vore för att han hade lite självkontroll kvar så hade han nog stannat upp och högt sagt ”Japp, det stämmer Johnny-Boy! Du har en skruv lös!”. När han kom ner till receptionen så hade det mesta av skratt attacken lagt sig, men han skrockade lätt för sig själv då och då. Han gick upp till receptionen. Där stod en rätt ung kvinna i den typiska blå receptionist utstyrsel och med långt blont hår. Han läste på hennes namnskylt och sa med ett stort leende ”God morgon, Jessy. Vilken trevlig dag vi har idag, det är så att man skulle vilja ge alla en jättestor kram!”, ”God morgon herrn.” svarade hon och kollade lite skeptiskt på Johns överambitiösa leende. ”Vad kan jag hjälpa er med?”, ”Jo, jag är John Wilson från avdelning B3 – Programutveckling och programmering. Jag är här för att hämta mina saker” svarade han, denna gång lite lugnare medan han visade henne sin ID-bricka. ”Ja, de är här” sa hon och tog fram en kartong som stod under receptionsdisken. ”Du kanske bör kolla igenom sakerna så att allt är där” sa hon vänligt. Han nickade och började kolla igenom sakerna. Mappar, böcker, pennor, ett foto på hans syster, några oöppnade läsk burkar. Han stannade upp; ”Vänta lite, den här är inte min” sa han och höll upp ett kuvert med sitt namn på. ”Är du säker? Det står ju John Wilson på det” sa Jessy, receptionskvinnan. John mumlade ett ”Ja, det så klart” och lade tillbaka det i kartongen. Han tog kartongen, vände sig om och började gå mot utgången. ”Ha en trevlig dag herrn!” sa Jessy. John svarade inte, men på insidan spottade han åt hennes svar. Det var som en förolämpning tyckte han.

John svängde in på uppfarten till huset. Han tog inte ut svängen som han borde och slog därför ner en av sin mors metallskulpturer som stod på uppfarten. Han svor till, stängde av motorn och slog upp bildörren. Han steg ur och slängde formligen igen bildörren bakom sig. Smällen ekade över det tomma bostadsområdet. Han tog några långa kliv fram till skulpturen som låg på marken, och tog tag i den och började lyfta den. ”Ursäkta mig!” sa en främmande röst en bit ifrån honom. Han tappade skulpturen klirr och svor lätt för sig själv. Han tittade sig hastigt omkring och uppmärksammade en äldre man som satt på en av hans trädgårdsstolar. ”Ursäkta om jag skrämde dig. Kan jag hjälpa dig med den där?” sa mannen och reste sig. ”Nej då, det behövs inte” sa John hastigt och ställde skulpturen på sin plats. Han kunde ha svurit på att han inte hade sett någon i sin trädgård när han svängde in på uppfarten, men sköt snabbt bort tanken. John gick fram till mannen och skakade hans hand. Han bar en brunrutig kavaj som hade en stark söt och rökig doft. Han var i 60-årsåldern och hade ett par dagars skäggstubb på hakan. John lade märke till ett väldigt trevligt kropps-språk som fick mannen att kännas tilldragande. ”Mitt namn är William Johnsson” sa mannen artigt och släppte Johns hand. ”Mr. Wilson du undrar säkert varför jag är här. Din chef Fred Brown skickade mig. Skulle vi kunna ta detta där inne?” sa William med frågande ögon. De var djupt bruna, precis som hans systers tänkte John. John fick anstränga sig för att återgå till verkligheten och fick fram ett ”Ja, självklart.”
John klev in i hallen tillsammans med Mr. Johnsson. John ställde ifrån sig kartongen från sitt jobb på golvet, hängde upp sin jacka och lät skorna stå kvar lite vårdslöst där han klev ur dem. Han gick ut i köket och satte igång kaffebryggaren. ”Kaffe Mr. Johnsson?” frågade John från köket. ”Nej tack, men jag skulle uppskatta något starkare om du har, och kalla mig William.” Svarade William från hallen där han stod och borstade av dammet från sina skor, innan han prydligt ställde dem i skostället. John började leta i köksskåpet ovanför spisen, där han visste att hans mor förvarade alkoholhaltiga drycker av olika slag. Det klirrade lätt när han flyttade runt vodka och likörflaskor medan han letade efter något passande åt en sådan förlägen herre som Mr. Johnsson uppenbarligen var. Till sin förvåning hittade han en dammig flaska whisky i skåpet. Han torkade bort dammet från flaskan med skjortärmen och ställde ner den på köksbordet tillsammans med ett mindre glas åt William. ”Trevligt” sa William med ett leende. Han gick fram till bordet och tog upp flaskan medan John gick och hällde upp det färdiga kaffet åt sig själv. ”Ni har ett bra sinne för smak, John. Woodford Reserve är en av mina favoriter” sa William. John som inte riktigt hängde med vände sig om och märkte att William syftade på whiskyn. ”Jag dricker inte” sa John och tystnade ”Den måste vara kvar efter min pappa.” tillade han. William satte sig ner och hällde upp whisky i glaset, tog en lätt sipp och sa med samma frågande bruna ögon John hade sett tidigare: ”Er far. Han är död eller hur?”. ”Ja, hur kunde..?” sa John frågande och kollade in i de djupt bruna ögonen. ”Sättet du talar på när du pratar om honom. Jag har hört det för många gånger för att ta miste på det.” svarade William med en sorgsen ton och studerade whiskyn i sitt glas. ”Så, vad var det du kom hit for att prata om?” frågade John när han satte sig ner. Han ville gärna byta ämne. ”Jo, jag kom hit för att vi skulle prata om dig John.” svarade William. Han stirrade in i Johns ögon igen. John ville titta bort men kunde inte. ”Varför?” fick John fram. ”Jag går redan regelbundet till en psykiatriker.” Det blev en kort stunds tystnad medan William betraktade honom. Förmodligen avgjorde han om John ljög eller inte. Det kändes typiskt för en psykiatriker tänkte John. ”I sådana fall gör din psykiatriker inget bra jobb.” sa William tillslut. John var osäker på om han skulle tolka det som en förolämpning eller inte. ”Fred sa att du hade gjort honom orolig när han meddelade dig att du hade fått sparken. Han bad mig komma förbi och se till så att du klarar av att gå vidare.” John blev inte förvånad och tänkte tillbaka på sin skrattattack. ”Fred är en idiot” svarade John ärligt. ”Jag är inte här för att prata om Fred.” tillade William och tog ytterligare en sipp på sin whisky. John väntade på att William skulle fortsätta, men det gjorde han inte. Efter vad som kändes som flera minuter sa han ”Det är någon som röker i den här familjen, korrekt?”. John började skratta av frågan. Han hade inte riktigt förväntat sig något i den stilen. ”Ja, min mor. Varför?”, William tog fram en tobakspipa från insidan av kavajen och höll upp den framför John. ”Är det okej? Det hjälper mig slappna av.” sa William, den här gången med ett varmt leende, John kände igen det. Hans farbror Eddie hade ett liknande leende. Han brukade älska att hälsa på sin farbror, han var alltid så snäll. Han tvingade tankarna åt sidan och sa lite skämtsamt ”Varför inte, du har ju redan whiskyn.”. William började skratta, det var ett djupt och trevligt skratt. Ytterligare en sak som påminde Johns om hans farbror. ”Så, vad tänker du göra nu?” frågade William medan han plockade fram tobak, piprensare och en tändare från insidan av kavajen. Det var skönt tyckte John att slippa Williams granskande bruna ögon för ett tag. ”Jag vet faktiskt inte” sa John och tog en hastig klunk kaffe. ”Kom igen” sa William ”Jag vet att oftast när folk svarar att de ”inte vet” så vet de egentligen. De vill bara inte säga det. Eller så har de inte bestämt sig, men de vet vad de funderar på.” sa William och log. Han hade tagit upp en av sina piprensare och rensade munstycket på pipan med den. John svarade inte, frågan störde honom. ”Okej, jag märker att du är obekväm med frågan. Det är förståeligt eftersom du nyss fått sparken och nog inte tänkt så mycket på det tidigare. Så vi går vidare.” sa William medan han pressade ner tobak i pipan. William tog upp tändaren och började rosta tobaken som glödde på ett skönt sätt. ”John, skulle du kunna förklara med tre ord hur du upplever vardagen” frågade William och tog pipan till munnen och drog tre djupa bloss. Luften fylldes med en söt doft av rök medan John satt där och tänkte. Lukten drog upp ett gammalt minne från när han var mindre. De – han och hans föräldrar – var och hälsade på Johns morfar. Han var en gammal fiskare som levde ungefär en dags bilfärd från Johns hem. Hans morfar brukade sitta där vid elden med flaskan i ena handen och pipan i den andra. Han var krigsskadad och spenderade mycket tid åt sig själv, grubblande över gamla sorger och bekymmer. Man kunde höra det i hans röst ibland, sorgen. John avbröt funderandet och svarade ”Tråkigt, grått och inte särskilt tillfredsställande.”. William nickade och tog ut pipan ur munnen, nästan som om han gjorde anteckningar i huvudet. Efter ett tag så sa John ”Du vill väl att jag ska ”piffa” upp min vardag, eller hur?”, ”Inte alls” svarade William. Han blåste ut ett stort rökmoln och fortsatte; ”Du måste försöka ta reda på varför du tycker som du gör och försöka lösa det. Jag är här för att hjälpa dig att ta reda på detta.” John betraktade rökmolnet noga, hur det tunnades ut till ingenting. ”Påminner en lite om livet.” sa John när han såg att William också betraktade rök molnen. ”Hur det till slut tunnas ut till ingenting och sedan försvinner.”. William log och sa ”Inte om du gör så här.” så tog han det tomma whiskyglaset och blåste in rök i det, sen ställde han det uppochner på bordet. John log och betraktade rökmolnet som virvlade omkring i glaset, nästan som dimma. Han och William satt långt fram på eftermiddagen och diskuterade. Strax innan Johns mamma kom hem, lämnade William John ensam. Innan John gick och la sig så tog han en sista blick på visitkortet som William hade lämnat, på det stod det ”William Johnsson, Livsnjutare och Livsguide”.

John vaknade sent nästa morgon. Han vände sig om i sängen, tittade på klockan och konstaterade att den var strax före elva. Telefonen ringde så han valde att gå upp och svara. Det var hans psykiatriker James Anderson. ”God förmiddag Mr. Wilson” sa James, ”Jo, jag ringer angående vårt planerade möte du aldrig dök upp till igår. Jag tänkte att något kanske hade hänt?”, ”Nejdå, allt är bra” svarade John. ”Det är bara så att jag har hittat en ny psykiatriker så jag hade tänkt kontakta dig. Jag har bara inte haft tid.” Han försökte låta så ledsen på rösten som möjligt. Han ville inte såra James även fast han egentligen hade rätt så svårt för honom. ”Jaha, ok. Får man fråga vem då?” Frågade James undrande. Han blev förmodligen arg tänkte John och nu vill han ta reda på vem som snott hans inkomst, typiskt. ”Jo min chef blev lite orolig för mig så han skickade någon från företaget. William Johnsson heter han, och verkar vara en rätt hygglig prick.” Svarade John. ”William Johnsson? Aldrig hört talas om honom men namnet låter bekant dock.” sa James fundersamt. ”Ja ja, då stryker jag dig från registret. Så får du hem en räkning på de obetalda timmarna.”, ”Gör så.” svarade John. ”Hej då, John” sa James bittert. John sa adjö och lade på luren. Han svor till, han tyckte att James hade tagit det lite för personligt. Efter två timmar av slappande framför teven fann sig John i en position han inte hade befunnit sig i på mycket länge: Han var ensam hemma och kunde absolut inte komma på något roligt att göra med sin nyfunna fritid. Han var så uttråkad att han satt och petade sig i näsan medan han tittade ut genom fönstret. Han såg att hans grannfru Mrs. Mallows kravlade runt på alla fyra i sin trädgård och letade ogräs. Han undrade om William skulle komma förbi idag. William hade nämnt något om att han kanske skulle göra det om han fann tid. Till Johns stora lycka ringde det just då på ytterdörren. Han hoppade upp ur stolen, gick ut i hallen och öppnade dörren i ett ryck. ”En vis man sa en gång att man kan tolka en mans egenskaper av ljudet på hans dörrklocka.” sa William när John öppnade dörren. John tittade överraskat på William. ”Så du anser att jag är som en dörrklocka? Öronbedövande och irriterande om man upprepar det för många gånger?” Svarade John och skrattade. ”Nej inte alls.” sa William och skrattade ”Du gör som du blir tillsagd. Du har alltså en hög respekt för auktoritet.”, ”Hur kan du få fram det bara genom dörrklockan?” sa John, den här gången allvarlig. ”Din dörrklocka fungerar ju. Den uppfyller sin valda funktion. Precis som du.” Svarade William. John tittade villrådigt på William, han log fortfarande men han var osäker på hur han skulle tolka Williams svar. Mrs. Mallows stod och betraktade dem från andra sidan häcken. John vinkade och sa ”God eftermiddag Mrs. Mallows.”, William vände sig också och hälsade. Men Mallows hälsade inte tillbaka, hon bara stirrade lite förvirrat på John och återvände sedan till ogräset. ”Underlig dam den där Mrs. Mallows” sa John till Williams medan han böjd in honom.

Medan John gjorde i ordning kaffe så gick William runt och spanade in Johns alla fotografier. William hade angivit att det kunde hjälpa honom att förstå John bättre om han fick se lite bilder. ”Det här var en trevlig bild” sa William och kom tillbaks med en fotoram i handen. Den visade en ung svarthårig pojke som lekte i parken tillsammans med en jämngammal rödhårig pojke. Den svarthåriga var John, han smilade stort mot kameran medan den rödhåriga såg lite mera blyg ut. ”Vem är den andra pojken?” frågade William. ”Det var en barndomskompis, Gus” Svarade John. ”Vi hade varit kompisar så länge jag kunde minnas. Tyvärr så tappade vi kontakten när jag flyttade hit.” fortsatte John. ”Det tog långt tid för mig att vänja mig. Det fanns ju knappt några andra barn här i min ålder, så jag hittade snabbt en ny sorts vän.”. William betraktade John noggrant. Hans djupt bruna ögon fick hans blick att kännas tung för John. ”Studerande och datorer blev mina nya vänner. Det var så jag kom på att jag ville bli programmerare.” avslutade John, och hällde upp sitt kaffe och satte sig vid köksbordet. William ställde tillbaks fotografiet på John och Gus som yngre och gick och satte sig vid köksbordet. De började diskutera John’s karriär och vad han kunde tänkas göra här näst. John som var trött och uttråkad på sitt gamla jobb ville helst inte gå tillbaks till att vara en programmerare, eller något annat kontorsjobb heller för den delen. Men som han förklarade för William, så var hans enda utbildning den han hade i programmering. Det skulle vara svårt att hitta ett jobb som inte var kontorsrelaterat. Han och William grubblade länge, och William kom med massor av förslag. Många av dem var att flytta från Johns mor, men det var något som John ännu inte var redo att göra, tyckte han. Klockan sex kom Johns mor hem, och John och William som fortfarande inte kommit fram till något rimligt, satt vid köksbordet när hon klev innanför dörren. ”Hej Mamma. Det här är William Johnsson, den trevliga livsguiden jag pratade om.” sa John och visade med sin öppna hand mot William. ”William, det här är min mor Jane.”. Jane tittade från John till William ett par gånger och log. ”Trevligt” sa hon medan hon hängde av sig sin jacka och gick ut i köket för att lämna John och William ensamma. De fortsatte sin diskussion ett tag till, sedan var William tvungen att gå. När John hade sagt adjö, gick han ut i köket och hällde upp ett glas vatten åt sig själv. När han på vägen till sitt rum passerade förbi fönstret mittemot köksbordet, då märkte han att någon tittade på honom från huset mittemot. Det var Mrs. Mallows, hon betraktade John noggrant med grubblande ögon. John ignorerade henne och fortsatte in i sitt rum, hon hade de senaste dagarna bettet sig lite underligt mot John, men det var säkert normalt när det gällde äldre folk tänkte John. Han mindes sin mormor som blev paranoid och sakta förlorade minnet för nära och kära precis innan hon dog. John satte sig vid datorn och började söka på Internet efter yrken som han tyckte kunde vara intressanta. Han gick och lade sig sent den natten, han hade sökt länge men inte hittat något intressant.

John slog trött upp ögonen. Han flaxade trött med armarna runt huvudet, han försökte få flugan som surrade runt hans öra att sluta. När den inte försvann så reste han sig upp ur sängen. Då först förstod han att det inte var en fluga, utan att det var dörrklockan. Han slängde hastigt på sig några kläder och rusade fram till dörren med tanken att det förmodligen var William. Han slängde upp dörren och tänkte precis säga att han inte hade förväntat sig att William skulle komma tillbaks idag igen då han märkte att det inte var William. Det var Mrs. Mallows, hon tittade chockat på John som om hon hade förväntat sig någon annan. ”God dag Mrs. Mallows” sa John trött medan han krafsade sig på hakan. Hon vaggade fram och tillbaks lite nervöst och dröjde med svaret ett tag ”Jo, hej John. Jane råkar inte vara hemma?” frågade hon nervöst. ”Nej tyvärr, det är fredag så hon är hemma vid tre.” svarade John. Hon började vagga lika nervöst igen, ”Den är kvart över tre” sa hon och pekade på sin armbandsklocka. Han tittade frågande på henne. Det kan inte stämma tänkte han. Hade han sovit bort hela dagen? Då såg han en bil som svängde in på uppfarten, det var hans mors röda Toyota. ”Ser man på, hon är här nu Mrs. Mallows” sa John och försökte låta glad på rösten. Han tog nycklarna till sin egen bil och gick förbi Mrs. Mallows som stod på dörrmattan. Ute på avfarten så mötte han upp med sin mor. ”Mrs. Mallows är här, hon ville tydligen prata med dig” sa John. ”Jag tänkte ta en sväng, se en film eller något. Jag är hemma igen vid middagstiden.”. Hon log och nickade åt honom. Han kände att han var tvungen att komma ifrån hemmet ett tag, han hade ju inte lämnat det på två dagar. Han önskade att han hade några vänner utanför jobbet så han kunde ha någon att spendera tiden med. Han satte sig i bilen och körde iväg in till staden. En film skulle nog sitta bra.

När John svängde in på uppfarten igen så var klockan strax efter åtta. Han gick in i hallen och tog av sig skorna. När han kom in i vardagsrummet så fick han en smärre chock. I soffan satt hans mor, Mrs. Mallows och hans gamla psykiatriker James. De satt alla med var sin kopp kaffe. Det stod en extra tom kopp och ett glas med vatten vid fåtöljens sida av bordet. Fåtöljen hade någon ställt mitt i mot de tre som alla satt tillsammans i soffan. ”Vad gör ni? Och James, vad har du här och göra?” sa John, förvirrat. ”Sätt dig John” sa hans mor och pekade mot fåtöljen. John gjorde som han blev tillsagd medan James tog hans kopp och fyllde den med kaffe. Sedan tog han fram en burk med medicin och lade en tablett på bordet framför John. Det blev tyst en kort stund, sedan sa James ”John, var vänligen svälj tabletten. Vattnet har du bredvid dig på bordet.” sa han med en väldigt lugn och omsorgsfull vald tonläge på rösten, lite för omsorgsfull vald. ”Vad är detta. Varför ska jag svälja den där? Är jag sjuk?!” sa John och höjde rösten. ”John lugna ner dig. Svälj tabletten så förklarar vi sen allt” sa hans mor, hennes blick var ledsen och rösten var skrovlig. Något var fel, hon hade gråtit tyckte John sig höra. Han blev allt mer och mer rädd, vad var det för piller? Vad ville de? Varför var hans mor ledsen? Han var för nyfiken för att gå där ifrån, men han tänkte inte ta något piller. Han tittade sig stressat omkring, hans mor sträckte på sig och la en lugnande hand på hans. Han tog pillret och öppnade munnen, sen kastade han snabbt in den och svalde den med vatten. ”Bra.” sa James med allvarlig röst. John lutade sig tillbaks i fåtöljen och försökte lugna ner sig, samma sak gjorde dem andra. ”Jo, vi har alla märkt att du har bettet dig lite annorlunda de här senaste dagarna sedan du tappade ditt jobb.” sa James. Han behöll fortfarande den överdrivet omsorgsfulla och lugna tonläget i sin röst. John kunde också märka att han uttryckte vissa ord på ett överdrivet sätt. John nickade för att visa att han ville att James skulle fortsätta. ”Du har visst hittat en ny vän. En man som heter William. Du berättade om honom i telefon för mig. Han är en psykiatriker?” Frågade James. ”Ja eller närmare bestämt en Livsguide. Vänta, jag har hans kort i min plånbok” svarade John och tog upp sin plånbok och började rota igenom den. Men visitkortet han hade fått från William låg inte där, han var säker på att han lagt det där. ”Konstigt, jag måste ha tappat det” sa John medan han vände ut och in på plånboken. Inte ett spår av kortet. Han hörde sin mor snyfta till, han tittade upp och hon hade små tårar i ögonen. ”Vad? Vad är det mamma?” sa John upprört. Han visste inte vad som kunde vara fel. ”John, den här William. När träffade du honom första gången?” frågade James. Han verkade oberörd av Johns beteende, till skillnad från hans mor. ”Samma dag som jag fick sparken, i onsdags alltså. Han satt och väntade på mig i trädgården när jag svängde in på uppfarten. Han sa att Fred, min chef, hade skickat honom.” Berättade John. James såg granskande på John, han värderade varje ord John sa som om de vore dyrbart vin. James gjorde en rörelse med armen som signalerade att han ville att John skulle fortsätta. ”Jag bjöd in honom. Han började fråga mig personliga frågor som jag svarade på. Han hade en väldigt trevlig karaktär så jag berättade på. Han gick framåt eftermiddagen. Han kom tillbaks dagen efter och stannade som du vet.” sa han och tittade på sin mor ”… tills strax efter du kom hem.”. James granskade honom en stund och frågade sedan ”Vad var hans uppgift med dig? Vad försökte han hjälpa dig med?” John tyckte att frågorna började gå honom på nerverna. Han kände att något skumt var på gång men svarade på frågan ändå: ”Han har försökt hjälpa mig med att hitta ett yrke som jag är nöjd med och se till att jag är psykiskt frisk innan jag går vidare. För som sagt så blev Fred lite orolig över mig och skickade honom.” Alla tre tittade nu på John. Hans mor såg orolig och ledsen ut, hennes ögon var röda av tårar. Mrs. Mallows ansikte var uppskrämt och hade något lätt chockartat över sig. James ansikte var motsatsen mot de båda två, lugnt och helt allvarligt. ”Ok, det är vår tur nu John.” började James. ”Jag vill att du försöker hålla dig lugn. Du är inte här mot din vilja, du är här för att vi älskar dig och vi vill ditt bästa. Allt vi säger är sant, vi skulle inte tjäna något på att ljuga. Kom ihåg det jag nyss sa och tänk på det hela tiden.” avslutade James, sen reste han sig och gick ut mot köket. John svalde tungt, varför hade James sagt det där? Därför att vad som än kommer nu så kommer det att vara tungt, det kommer att vara smärtsamt, tänkte John. Hans mor reste sig upp och ställde sig till höger om honom, bredvid fåtöljen. Hon lade en hand på hans axel och sa ledsamt ”allt kommer att bli bra ska du se”. John svarade inte, James kom tillbaka och han höll en låda i famnen. Han satte sig ner i soffan så han kom att sitta precis framför John med lådan i sitt knä. Sedan blev allt tyst, som om alla höll andan utom John. James var på väg att säga något, men ångrade sig, samlade mod och sa sedan så mjukt och omsorgsfullt han kunde ”John, William Johnsson finns inte. Du är William Johnsson.”. Först så stirrade bara John, han visste inte vad han skulle tro och absolut inte vad han skulle säga. Så helt plötsligt började han skratta, allt verkade så löjligt, varför skulle han spöka ut sig som en 60årig gammal man och kalla sig för William Johnsson, tänkte han. Men ingen annan skrattade. Då började James ta upp sakerna från kartongen han hade i sitt knä. Sakta en efter en. ”Whisky” sa han och ställde fram whiskyflaskan med whiskyn som William hade druckit, John skrattade fortfarande men inte lika hårt. ”Pipa” sa han och lade fram en vacker pipa i muskotsträdrot på bordet, John tystnade helt. Det var Williams pipa, var hade James fått tag på den? James fortsatte lägga upp föremål på bordet tills det fanns en flaska whisky, en pipa med tillbehör, en plastpåse, två kvitton, ett par skor och sist ett brev. ”John, vems whisky och pipa är detta?” frågade John och höll upp whiskyn i en hand och tobakspipan i den andra. Det saknades lite whisky från flaskan. ”Whiskyn är vår men det var inte jag som drack från den, jag hittade den i köket, det var William som drack den. Pipan är också hans, hur fick du tag på den?” frågade John argt. Hade de gjort illa hans vän? ”Pipan tillsammans med de andra tillbehören hittade din mor i ditt rum, under madrassen.” sa James, John blängde chockat på honom. Varför skulle de ha legat där? James ljuger tänkte John. ”Din mor sa att dagen efter du säger att William var här första gången, så luktade det distinkt av tobaksrök från köket. När hon morgonen där på skulle väcka dig så luktade du starkt av rök…” försökte James förklara men John avbröt honom ”Jag luktade rök därför jag satt tillsammans med William!” skrek John argt. Hans mor höll honom tillbaka i fåtöljen med handen på hans axel. ”Låt mig prata klart snälla John… du luktade starkt av rök och av sprit, mycket stark sprit. Din mor säger att du aldrig dricker något starkare än mellanöl, du gillar inte sprit.” fortsatte James allvarligt, hans röst var mera arg och allvarlig nu. John stirrade chockat på James, han var irriterad och arg. Att James kunde dra sådana absurda slutsatser. John skulle aldrig dricka whisky, det måste vara något missförstånd. ”Jag förstår inte hur du kan dra de här konstiga slutsatserna. Men det måste finnas någon annan förklaring” sa John och försökte behålla lugnet. ”I vanliga fall så ja, är det ganska grova anklagelser. Men nu har vi flera, starkare bevis som förklarar det hela. Låt mig fortsätta.” sa James och harklade sig lätt ”Nästa morgon, runt elva tiden medan Mrs. Mallows här gjorde sin sommarrensning av ogräs så såg hon dig bete dig konstigt.” John blev förvånad, kan James ha fått detta om bakfoten? Det var ju Mrs. Mallows som betedde sig konstigt mot honom och William. ”Mrs. Mallows säger att du stod utanför dörren och pratade med dig själv, högt och tydligt. Något om dörrklockor tydligen, efter att ha sagt god förmiddag till Mrs Mallows skall du ha gått in, satt på dig dessa skor som står här på bordet, gått ut på dörrmattan, sedan gått in igen och stängt dörren.” avslutade James och höll upp ett par skor som hade legat i kartongen. Det var ett par välputsade läderskor, John hyste ingen tvekan om saken, det var Williams skor. John började bli riktigt irriterad och förvirrad nu. Vad var detta? Tänkte John, men utan att han tänkte på det så hade han svaret rakt framför näsan, men envist så vägrade han inse det. ”Senare den kvällen när din mor kom hem så var William fortfarande kvar här, eller hur?” frågade James. ”Ja det var han, men allt ni säger måste vara fel för mamma såg honom också!” hojtade John till. Johns mor vände ansiktet mot honom ”John när jag kom hem så var du ensam. Du satt vid köksbordet och när du… när du pekade på ”William”… så … så pekade du på en tom stol!” hon vände sig bort från honom när hon sa det och bröt ihop. Han tittade chockat på henne. Det kunde inte vara sant, det var helt sjukt tyckte John. Hur kunde William inte existera, John hade ju sett honom, pratat med honom och till och med skakat hand med honom. ”John, det är tre saker kvar på bordet som vi inte talat om än. Känner du igen någon av dem?” han tittade på de tre objekten. Det var en rödvit butikspåse, två kvitton och ett brev. ”Jag känner igen brevet. Jag fick det dagen när jag fick sparken, det hade tydligen legat på mitt skrivbord. Jag har inte öppnat den än.” Svarade John, tittade nyfiket på brevet och undrade vad som var i det. ”Okej vi börjar med påsen och kvittona då. Påsen kommer från en buktik som heter ”Salmans Tobak”, det var i den vi hittade tobakspipan med tillbehör samt kvittona. Ett kvitto är från Salmans Tobak för köpet av en tobakspipa med tillbehör, den andra är från en butik vid namn ”Shoes & Socks” för köpet av ett par svarta läderskor av hög kvalitet. Samtliga köpen är gjorda med ditt kreditkort och ditt namn.” John svarade inte, han satt bara och stirrade ner på golvet. Svett började bildas på hans panna, det kändes som om han hade blivit anklagad för att begått ett brott han visste ingenting om. ”Detta binder dig till alla av dessa objekt och bevisar att du och William är samma person. John titta på mig… John, är något fel?” frågade James bekymrad. John satt helt frusen i fåtöljen, han visste inte vad han skulle göra. ”John… jag vill att du ska ha brevet. Att du ska läsa det själv. Du kommer att förstå då” sa James och höll fram brevet. John tittade upp, han hade glömt bort brevet. Vad fanns i det? Han undrade verkligen. Han reste sig och tog emot det, men när han ställde sig upp så hörde han hur någonting litet hade ramlat till golvet. Alla frös till, det var tabletten som John hade låtsas svälja. ”John, du svalde inte tabletten?” sa James med tyst chockad röst. ”… John sätt dig ner” fortsatte James försiktigt. Men John satte sig inte ner, varför var det så viktigt med tabletten? Tänkte han. ”John sätt dig ner!” skrek nästan James ”Du har inte tagit något lugnade medel, John. Sätt dig ner, snälla!”. Nu förstod John, de hade försökt droga honom så han inte skulle kunna göra något dumt i sin nuvarande situation, tänkte han. De såg honom som sinnesförvirrad. Han var tvungen att ta sig här ifrån. ”John, jag är ledsen men du ger mig inget annat val.” sa James och kastade sig över John. Men John var mer eller mindre beredd och lyckades precis hoppa undan. Det gjorde att James landade i fåtöljen med ett stön. John sprang ut ur rummet med sin mor ropande efter sig. Han knyckte bilnycklarna från hallbordet och sprang ut till bilen. Han startade den och for iväg, vart visste han inte.

John bara körde. Han visste inte vart och han brydde sig faktiskt inte, han ville bara komma iväg, han behövde tänka. Hans minnen fladdrade framför honom. Williams bruna ögon, hur han satt där med benen på bordet och pipan i munnen och skrattade i Johns kök. Hur han hade frågat John om varje detalj i hans tidigare liv. Inte för att vara påträngande utan för att han brydde sig. Han var Johns första riktiga vän. Han släppte en tår av tacksamhet. Den landade på hans byxben som en ensam prick på ett hav av tyg. En till tår landade bredvid, en tår av smärta och av lindande. Johns lindande, hans tårar började forsa som små bitar av ett ändlöst hav. Och i sanning var de bitar, bitar av en mask som hade täckt hans ansikte och det hade nog gjort det nästan hela hans liv. Han visste vad han var tvungen att göra och han visste hur. Framför honom låg bron som gick över Weddlemire-strömmen, det var en kraftig bro och under den en ännu kraftigare ström. Weddlemirebron var känd i trakten för att vara en populär plats att ta sitt liv. Han körde upp på den tomma bron och stannade bilen, hoppade ur bilen och klättrade över broräcket. Han stod nu på andra sidan räcket. Ett ända steg från döden. ”Stoooop!” hörde han en röst bakom sig. Det var William. Han klättrade också över räcket och ställde sig bredvid John. ”John! Det behöver inte ta slut så här!” skrek William med sina bruna ögon, som brände rakt in i Johns själ. ”Jag vet William. För jag vet vem du är, VAD du är.” skrek John. Hans nyss självmordsledsna ansikte ändrade sig till ett starkt och självsäkert ett. Det var Johns riktiga ansikte, ett som han inte hade vågat visa på ett bra tag. William tittade på John och fnös sedan till ”Du lurade mig. Jag är så dum, eller borde jag säga vi?”, ”William, jag behöver inte dig längre. Jag förstår dig nu, vad ditt syfte är. Din funktion uppfyller inte längre mina behov. Leken är över.” Skrek John för att överösta bullret från floden nedanför. ”Är du inte längre min kompis?” sa en röst, en gammal röst som John inte hört på länge. Bredvid William stod ett barn med rött hår. ”Gus? Nej, nej… Jag var rädd för att det skulle vara så. Jag vågade bara inte tro det!” skrek John förtvivlat. John var förkrossad, allt han någonsin hade levt för var en lögn. Hade han någonsin haft några verkliga kompisar? ”William du är bara en skapelse skapad för att få mig att må bra. Du är en fiktion sammansatt av min längtan och mitt undermedvetna. Du bär på min döda systers ögon, det är därför jag inte kan se dig in i ögonen, för jag saknar henne för mycket! Ditt skratt och ditt leende är min farbrors! Du röker och dricker sprit för att min morfar gjorde det! Allt är en illusion, en bluff och en lögn. Precis så som det var med Gus. Men du kan aldrig hjälpa mig. Till slut kommer du bara att göra allt värre. Ni måste gå, detta måste sluta här!” Skrek John. Det fanns inte en enda tillstymmelse till tårar i hans ansikte, det var starkt och självsäkert. Men på insidan så grät hans tankar, hans sorg var stor men hans längtan var större. Han ville ha verkligheten. William log, men William var inte längre William, det var hans fem år gamla syster Sara. Han förstod nu hela pusslet. Det var hans saknad av Sara som hade ”skadat” honom. Hans minne av henne hade försökt hjälpa honom. ”Jag älskar dig” sa hon och släppte taget om broräcket och föll mot vattnet, han ville hoppa efter men han kunde inte, han skulle aldrig svika henne nu. När hon föll mot vatten ytan så hördes inget plask, för det fanns inget där som slog mot ytan. Masken hade fallit och den hade till slut gått sönder. Han klättrade tillbaka över broräcket och satte sig i sin bil och körde hem.

John behövde ett nytt liv så han flyttade till Australien och blev en bilmekaniker. Han var lycklig med sitt nya liv, och träffade tillslut en vacker kvinna som han senare gifte sig med. Han fick en dotter och en son. Han döpte dem till Sara och Will men bara han visste varför. John blev en älskad far, farfar och morfar. Han såg aldrig mer Gus, William eller någon annan påhittad igen… så vitt han vet.